Untitled

Det finns en spets som många refererar till när saker och ting hopar sig i livet. En spets som allting ställs på. Med allting menar man kanske allting som betyder någonting på riktigt. Och det ska man då få reda på samtidigt som man balanserar tillsammans med alla de där sakerna på den där lilla udden. Krasst sett har någon alltså aktiverat sin tetris-gen  och med logistisk perfektion placerat väsentliga och oväsentliga ting uppe på varandra på en liten spets, där även du får plats.

Men när man väl befinner sig där då, när man väl har fått den där uppenbarelsen om vad som betyder någonting. På riktigt. Får man per automatik ett val då? Kan man då välja lämna kvar allting på spetsen och gå tillbaka igen?

Feb 14
Kom på att jag frustade som en heroinist på avtändning precis (säger man så. på avtändning… i avtän..förmodligen inte. Way to ouppdaterat knarkarvokabulär). Blev arg liksom. En snabb ilska som inte har en naturlig grund. Agg som jag hyser mot mina två kära Appleavkommor som jag har framför mig. Sådana höga krav vi lägger på vår teknik va. Mycket högre än på våra medmänniskor. Det är en helt störd frustration som jag aldrig någonsin känner i andra sammanhang. För att den liksom kryper sig på så snabb och är så intensiv att jag vill gråta lite. Sen kommer jag på mig själv. Skäms liksom. Känner mig som en förrymd mentalpatient. Skrattar lite ursäktande åt den som inte sitter bredvid mig. Sen bläddras allting upp på min skärm. Alla bilder och filer. Blir glad. Varm. Förlåtande. Alla kan göra misstag.
May 13

Kom på att jag frustade som en heroinist på avtändning precis (säger man så. på avtändning… i avtän..förmodligen inte. Way to ouppdaterat knarkarvokabulär). Blev arg liksom. En snabb ilska som inte har en naturlig grund. Agg som jag hyser mot mina två kära Appleavkommor som jag har framför mig. Sådana höga krav vi lägger på vår teknik va. Mycket högre än på våra medmänniskor. Det är en helt störd frustration som jag aldrig någonsin känner i andra sammanhang. För att den liksom kryper sig på så snabb och är så intensiv att jag vill gråta lite. Sen kommer jag på mig själv. Skäms liksom. Känner mig som en förrymd mentalpatient. Skrattar lite ursäktande åt den som inte sitter bredvid mig. Sen bläddras allting upp på min skärm. Alla bilder och filer. Blir glad. Varm. Förlåtande. Alla kan göra misstag.

!
Apr 3

!

Mar 18
Mar 18

Vardagsrumsbygge.

Min gamla kille och jag brukade vara ute tillsammans. Ganska ofta. Då drack vi öl och dansade. Hånglade och gick hem hand i hand. Ibland bråkade vi så att det rungade, men jag vet inte riktigt vad det var om alltid. Telefoner kunde flyga. Ibland över en parkeringsplats. Ett punkterat bildäck när en orolig pojkvän hämtar sin tjej i Karlstad. Hyrbil och risifrutti. Passionerad kärlek och smärtande hjärtan. Tröttsamt gråt och fantastiska morgnar. Jag var kär i honom långt innan han visste vem jag var. Han spelade gitarr, sjöng och hälsade genom ett nick med huvudet. Jag trodde jag skulle gå av, falla sönder och samman, första gången han hälsade på mig i rasthallen i Bregårdsskolan. Tre år senare blev vi ihop. Efter att vi ätit pommesfrites i en park en jättesen kväll och han tyckte att jag hade fina tånaglar. Jag hade målat dem röda och vi gick på en brygga, annars hade det varit en märklig komplimang. Han fick en akvariefisk av mig. En blå med långa fenor som överlevde oss. 

Feb 23
Feb 22

En gång ramlade jag med cykeln. Jag har aldrig varit särskilt bra på att cykla. Jag och min vän Malin skulle någonstans. Det var sommar och rullgrus. Så svängde jag. Tog ut den rejält, svängen alltså. Jag hade min mormors gamla cykel. Svart och fin med stora, smala, ljusgrå däck. Skön att sitta på och väldigt snabb trots sin enkelhet. Jag for i backen. Med en förvånad uppsyn som bara en nytrillad kan ha. Vi skrattade, jag och Malin. Hon först, sen jag. Ett försäkrande skratt som sa att allting var lugnt. Fast det gjorde skitont. Skrapsårade knän och sånt. Snopenheten i att slå i backen när man minst anar det. Ett par dagar senare var vi ute och promenerade, jag och Malin. Jag hade utställda jeans och paisleymönstrad tröja. Så trillade jag, på mina jeans, rakt ned i asfalten. Malin skrattade, såklart. Det var ett konstigt fall och måste ha sett roligt ut. Jag fick väldigt ont och skrattade inte. Istället blev jag tvär och självdistansen var utom räckhåll på grund av smärtan efter fallet. Malin blev allvarlig när jag inte bekräftade hennes skratt. Jag var sur hela promenaden. Och det var så dumt! Nu i efterhand tycker jag så synd om Malin. Hon skrattade ju bara för att man gör så. Och jag blev sur. Sen blev min cykel snodd. Mormors fina. Ett par till efter den. Jag fick ett par nya av pappa. Snällt av honom, tänker jag.

Feb 21
Feb 14

Saker som jag tänker på just nu:

- När man (jag skriver man för jag tänker att det är en allmän företeelse) var liten, låg/mellanstadie-åldern, ville man ju gärna ha åkommor av olika slag. En Inhalator. Kryckor. Löss eller en släkting från ett fjärran land. Okej det sista kanske inte kan benämnas som åkomma. Men ni fattar. Någon hade gips som alla i klassen skrev och ritade på. Hjärtan och små hälsningar. Stjärnor djur och autografer. Den avundsjukan. Jag hade molusker i knävecket. De fick alla i min närvaro ta del av. De gav inte samma effekt som gips eller kryckor dock. Detta, vad jag förstår, är någonting som de flesta upplevt i sin barndom. Har detta beteende sitt ursprung från någonting djupare än bara ren och skär uppmärkssamhetstörst? Alltså typ, ett biologiskt sätt för vår ras att hylla det abnorma i tidig ålder istället för att frysa ut, alltså ett typ av “hålla-ihop-flocken-trots-eventuella-defekter-beteende”? Fast där går ju Darwin-teorin i stöpet å andra sidan. Lite av det beteendet lever ju kvar hos den vuxna individen, att vi dras till det som inte riktig faller inom ramen. Det gäller inte längre fysiska defekter kanske, men ja, så långt har jag kommit i den funderingen i alla fall.


- Det sorgliga i hela Johannes Brost uppenbarelse. Hur han med nedslagen blick (bildligt talat för jag vet inte om han har det) berättar för diverse medier att han inte fått någon seriös filmroll sedan Jokern i Rederiet för att han förknippas för mycket med karaktären, enligt honom själv. Jag är lite osäker om det är den enda skälet. Han har nu fått en stor roll i filmen Avalon och beskriver innehållet som “jävligt mycket Johannes Brost.” “Men jag får väl ett hugg i axeln som vanligt” säger han och syftar bittert på den svenska jantelagen (mmm vi har fullt upp med att missunna Brost en roll som dekadent barägare i en klibbig dramafilm). Självgodhet+självömkan+tredjepersonsbenämning+ http://www.youtube.com/watch?v=aA-d3tSRwgo = inte jättenajs, Brost.


- Vi lever i en tid där man inte strider för saker. Ja men självklart strids det för saker. Hela tiden. Men på ett ganska trött sätt. Det har förlorat sin charm lite, upptågen, trädkrameriet, hatet mot polismakten och djurrättsaktivismen. Folk slår bort sina blickar hellre än att möta en sökande, aktivisterna är ilskna och uppjagade och deras agg biter inte på den Facebookaktiverade svensken längre. Det är bara jobbigt. Lite synd kan jag känna, men jag tycker att det verkar ske en liten vändning. När överklass-safarin ägde rum i förrgår slog det gnistor till exempel. En självironisk busslast med vänstermänniskor som i ett viktigt syfte skulle beskåda klass-skillnaderna i Saltsjöbadens Solsidan. Ett spännande initiativ som rörde om lite i den något slutna societetgrytan. 

Jan 30